Dehär med kärlek och att vara singel
Det är ganska många som frågar mig hur det känns att vara singel efter ett "långt" förhållande. (Vet inte om jag själv räknar det som jättelångt. jo två år är långt eftersom vi var sexton när vi blev tillsamans men mina päron har vart gifta i 20 år vafan, det är långt!)
Många undrar också om det inte känns konstigt att vi är kompisar.
Mitt utomordentliga svar: Det känns inte direkt konstigt att vara singel. Det är rätt skönt faktiskt. Faktum är att jag har tyckt mig ha det jävligt bra som singel. Tex så hade jag aldrig gått på krogen som singel innan vi gjorde slut. Jag trivs med att kunna göra precis vad fan jag vill. Inte för att jag har behovet att ligga runt eller liknande men jag skulle kunna om jag ville. Det finns ingen person jag måste ha i åtanke när jag lägger upp min vecka. Ingen att sakna när jag är borta över helgen. Och det har vart jävligt skönt. För två år är lång tid när man är sexton, sjutton, arton år.
Däremot så kan jag sakna mycket med ett förhållande också. Min totala trygghet har legat hos Kalle sedan vi blev tillsammans. Finns det nån person som känner mig bättre än jag själv så är det han. Alla gånger! Så är det fortfarande och kommer nog vara ett tag till. Det är ju skönt att ha nån att luta sig mot när det är lite trögt i livet eller nån som man kan spara roligheter till. Dessutom allt dethär med att göra saker tillsammans: laga mat, träna, åka pulka, kittlas, sova, äta, skratta, mysa, bio, ja allt möjligt. Självklart har jag kompisar att göra dessa saker med nu men det är aldrig riktigt likadant faktiskt.
Till den andra frågan och mitt svar, nej det känns inte konstigt att vi är kompisar. Då skulle vi väl endå inte vara kompisar? Tvärtom så skulle det kännts väldigt konstigt om vi inte var vänner.
Jag har inga problem med att se Kalle med andra tjejer. Lite skummt har det kännts vid något tillfälle men mer pga vanan att det är han och jag än att jag kännt mig genuint avundsjuk.
Till en början efter vårat förhållande (eller ja, efter mitt och Niklas som varade i fyra månader och var ganska snabbt inpå mitt och Kalles avslut) så mådde jag fan illa av tanken på ett förhållande och skulle fan aldrig ens tänkt tanken på att bli tillsammans med någon. Nu har jag kommit in i någon slags fas där jag inte kräks på tanken men absolut inte letar efter något. Man kan väl säga att om jag skulle råka träffa någon jag blir riktigt kär i så skulle jag inte tveka för sakens skull.
Det som känns jobbigt dock och som jag kännde under hela förhållandet med Niklas är att jag är så van vid att känna min partner utan och innan. Jag är van vid att veta hur jag ska reagera om han blir, arg, ledsen, sur, förvirrad, ja you name it. Jag kan tamejfan se på Kalle ungefär vad han tänker när han pratar med nån. Jag vet vad hans åsikt är i praktiskt taget allt som förs på tal. Det känns jobbigt att behöva "lära" sig en ny person. Skitjobbigt faktiskt. Men det kanske bara är jag som är lat?
Så små och gölliga vi var!
Många undrar också om det inte känns konstigt att vi är kompisar.
Mitt utomordentliga svar: Det känns inte direkt konstigt att vara singel. Det är rätt skönt faktiskt. Faktum är att jag har tyckt mig ha det jävligt bra som singel. Tex så hade jag aldrig gått på krogen som singel innan vi gjorde slut. Jag trivs med att kunna göra precis vad fan jag vill. Inte för att jag har behovet att ligga runt eller liknande men jag skulle kunna om jag ville. Det finns ingen person jag måste ha i åtanke när jag lägger upp min vecka. Ingen att sakna när jag är borta över helgen. Och det har vart jävligt skönt. För två år är lång tid när man är sexton, sjutton, arton år.
Däremot så kan jag sakna mycket med ett förhållande också. Min totala trygghet har legat hos Kalle sedan vi blev tillsammans. Finns det nån person som känner mig bättre än jag själv så är det han. Alla gånger! Så är det fortfarande och kommer nog vara ett tag till. Det är ju skönt att ha nån att luta sig mot när det är lite trögt i livet eller nån som man kan spara roligheter till. Dessutom allt dethär med att göra saker tillsammans: laga mat, träna, åka pulka, kittlas, sova, äta, skratta, mysa, bio, ja allt möjligt. Självklart har jag kompisar att göra dessa saker med nu men det är aldrig riktigt likadant faktiskt.
Till den andra frågan och mitt svar, nej det känns inte konstigt att vi är kompisar. Då skulle vi väl endå inte vara kompisar? Tvärtom så skulle det kännts väldigt konstigt om vi inte var vänner.
Jag har inga problem med att se Kalle med andra tjejer. Lite skummt har det kännts vid något tillfälle men mer pga vanan att det är han och jag än att jag kännt mig genuint avundsjuk.
Till en början efter vårat förhållande (eller ja, efter mitt och Niklas som varade i fyra månader och var ganska snabbt inpå mitt och Kalles avslut) så mådde jag fan illa av tanken på ett förhållande och skulle fan aldrig ens tänkt tanken på att bli tillsammans med någon. Nu har jag kommit in i någon slags fas där jag inte kräks på tanken men absolut inte letar efter något. Man kan väl säga att om jag skulle råka träffa någon jag blir riktigt kär i så skulle jag inte tveka för sakens skull.
Det som känns jobbigt dock och som jag kännde under hela förhållandet med Niklas är att jag är så van vid att känna min partner utan och innan. Jag är van vid att veta hur jag ska reagera om han blir, arg, ledsen, sur, förvirrad, ja you name it. Jag kan tamejfan se på Kalle ungefär vad han tänker när han pratar med nån. Jag vet vad hans åsikt är i praktiskt taget allt som förs på tal. Det känns jobbigt att behöva "lära" sig en ny person. Skitjobbigt faktiskt. Men det kanske bara är jag som är lat?
Så små och gölliga vi var!
Kommentarer
Trackback
